När jag var liten skrämde mina kusiner mig med de konstigaste sakerna, t.ex. att Gollum skulle komma smygandes i skogen på landet eller att det fanns spökvikingar på botten av sjön som skulle komma och dra mig i benen när jag simmade.
Men det som satte mest spår var berättelserna om Sillkungen. Jag vet inte hur historierna om honom började men skrönorna var många. Tydligen så kunde Sillkungen bli upp till elva meter lång och vi räknade lite snabbt ut att då skulle han kunna slingra sig flera varv kring gäststugan som vi satt i. Även fast vi visste att Sillkungen bara levde på djupaste havsbotten så utbröt total panik om någon nämnde honom när vi badade i vår lilla insjö.
I efterhand när jag berättat om honom för andra har jag blivit utskrattad men skrattar bäst som skrattar sist för vad har hittats på Västkusten om inte en alldeles äkta Sillkung.
Så ballt! Så äckligt!
SvaraRadera